pa piskan i baeltet. Du kommer att bli noejd med
oss sedan efterat.

Folke Filbyter gav honom icke nagot svar. Naer han boejde sig fram, sag
han, att hon aennu hade huvudet fritt och bart. Hon hoell den ena handen
straeckt uppat liksom foer att i det sista raecka sig efter hjaelp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
sa het, att han kaende, hur det sved inne i handen pa honom. Utan att
slaeppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka aenda in i salen och
satte henne i halmen.

Daerefter gick han bort i hoernet och oeppnade kistan. Den hade manga
haenglas och bommar och var dessutom kantad med fastlaenkade grastenar, sa
att den skulle bli aennu tyngre och tarva manga maens kraft foer att
flyttas ur staellet. Det klingade och rasslade, naer han roerde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han nagot och
tycktes tveksam. Sa tog han upp en guldkedja och kastade den oever
takbjaelken mitt i salen, tva steg fran haerden. Det var en kedja av fina
ringar och med manga sma och stora paerlor. Knaeppet glaenste pa langt hall
med blaaktigt och stilla sken som en aftonstjaerna.

--Vad heter du? fragade han.

--Jag heter Jorgrimmes dotter.

Han klappade henne pa luvan.

--Soerj ej, du lilla dvaergmoe, sade han, ty nu skall du stanna hos mig pa
Folketuna och aldrig mer behoeva skrapa ett raevskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, naer du gar i dina sysslor. Den
skall vara det sista foer dina bruna oegon, da du somnar, och det foersta,
naer du vaknar. Och naer jag blir noejd med dig, skall du fa haemta den
kedjan fran bjaelken och behalla den som din.

Da torkade dvaerginnan bort sina tarar och begynte trivas i garden, sa
att hon sedan naestan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjaernvaeder smoeg hon sig ibland undan till sin syster foer att
dansa och spa. Med svek eller fagert tal staellde hon det da alltid sa,
att hon pa aterfaerden hade med sig nagra av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters saeck och som dvaergarna sedan plockat upp efter
snoesmaeltningen. Gardsfolket begynte daerfoer smaningom foerlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framfoer stugan var omgaerdat med en skidgard, och slutligen haende det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smoego sig fram till
grinden. Daer stodo de med luvorna aenda innanfoer grindstolpen och bado
att fa lana en