om langsamt till ingangen med krukan i den ena handen och det
vata hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn pa tva
klumpiga jaernfoetter med en grov ring av jaern omkring den oeppna rundelen
och en traeplugg i spetsen.

--Du skall aldrig foerneka nagra gudar, sade han. Vi dvaergar veta sa
mycket mer om dem aen du. Ju laengre bort vi flytta fran maenniskorna, dess
oftare kunna vi oeverraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var kaella, vart traed, var mistel i de hoega ekarna. Det bor gudar i
mjoedet, i hanen, som ropar pa soluppgangen, och i fisken, som star i
vattnet nedanfoer forsen. Herdarna kunna beraetta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. Naer han far se oss,
slar han vredsint hammaren i klippan, sa att stenviggarna staenka efter
oss, men vi plocka upp dem och goemma dem i vart baelte till foersvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och taenka pa att goera dem noejda och
glada, da bleve aldrig tid till annat. Daerfoer valde vi dvaergar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi aelska mest: guldet och silvret.
Det aer stenens aedlaste inaelvor. Och nu fragar jag dig, fraemling: aer det
inte skoent att ga fram i en vaerld, daer allt sjunger av gudom? Ler du
aennu at Jorgrimmes visdom?

--Jag ler at Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret aer det, som du aelskar mest, aer jag kanske man att gaelda en
vederkvickande dryck efter vaerde. Saeg ut, vad du begaer.

--Vi dvaergar begaera ingenting, ty vi fa aenda aldrig sa mycket, som vi
oenska. I tysthet bestaemma vi sjaelva, vad vi anse raettvist, och staella sa
att det sedan blir vart. Redan pa aettehoegen band jag dig genom att rita
tecken i graeset, sa att du skulle ga vilse och aenda slutligen stanna
just framfoer min kula. Jag kaende, att dina och mina oeden soekte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vagsammare foer dig aen foer
oss, efter du inte aer kristen. Och nu saeger jag dig nagot, som du skall
laegga pa minnet. Det aer en saegen, att om en kristen dricker ur Manegarm,
da kommer han inte bara att laengta efter stjaernorna och manen utan ocksa
efter det osynliga daerbakom. Och en sadan maenniska blir fruktansvaerd.

Folke Filbyter tog hornet och toemde den sura drycken med vaelbehag. Under
tiden drog dvaergen en torsvigg ur baeltet och skar ofoermaerkt en rispa i
hoernet under saecken.

--Ditt enbaersoel aer gott, sade slutligen Folke Filbyter