och han sade till
dem:

--Stort och ljuvligt aer mitt Folketuna, fet och lucker aer jorden, och
allt haer aer till nytta. Varggropen aer det enda, som aldrig givit mig
nagot, varken en paels foer vintern eller ett villebrad foer spettet.
Daerfoer taenker jag nu sa, att det aer lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?

--Vi mena, svarade bryten, som var traelarnas foerman, att det vore oklokt
arbete. Pa tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var traelkvinnornas foerestyre och bar nycklarna till skaemman,
ville ocksa saega nagot, men hon tvekade. Foerst da hon maerkte, att han
enkom vaende sig till henne, sade hon:

--Aenda hit kan du sjaelv se, att grankvistarna som aero lagda oever
varggropen, blivit rubbade. I dag far du byte. Men jag saeger dig,
husbonde, aer det en grann mussla, sa akta dig att den inte skaer dig i
fingrarna.

Det hade han icke vaentat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

Sa snart han boejt sig oever gropen och makat kvistarna at sidan, laet han
ater spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans sjael susade upp som
jaesande vin, aenda till dess hela ansiktet blev blodroett.

--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. Naer hittade en bonde en
sadan fangst i sin varggrop!

En sa lang stund stod han sedan oroerlig och tyst, att traelarna varken
foerr eller sedan hade sett honom foersjunken i sa djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbra och Friggas
oega blommade pa tunet, och pa akervallarna gulnade laenge sedan kornet.
Borta pa sjoen vickade en fiskare sin ekstock, och den var aennu svart
efter elden, som hade urholkat den.

Traelarna kommo efter hand ocksa fram till gropen och staellde sig i en
ring. Endast dejan, som foerut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
hoell sig ett stycke bakom de andra. Pa botten i gropen satt en liten
spaed finnmoe och lyfte skraemt och bedjande sina haender. Fast hon aenda upp
under kinderna var goemd i sin poesiga raevpaels, igenkaende han henne
genast. Daerom misstog han sig ej. Hon var en av dvaergdoettrarna, som
dansade i hoegen, fast hon da icke hade annat pa sig aen skinnsockorna och
de slaengande laenkarna av glaskulor. Laenkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i raevharet som regn. Oegonen, som da voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som tva bruna vildsjoear, men
de