engsla de foernaemsta
medlemmarne av kaettarekyrkan.

Manga bland dessa hade emellertid redan laemnat sina hus, och vid
morgongryningen stodo mer aen tusen anhaengare av nicaenska moetet och
Atanasios under vapen i foerstaden Piraeus. Sa manga som kunnat undkomma
dit hade samlat sig daer med kvinnor och barn. De befaeste sig nu i ett
av de olaendigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop
sjoemaen fran de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade foerenat
sig med dem. Haer var atanasianernas huvudstyrka.

Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida
mindre skara samlat sig pa toppen av den kulle, som givit detta
kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av tranga gator, som
slingrade mellan hoega, ruskiga hus. De trupper, som, foerstaerkta av
folkhopar, under natten intraengt i denna stadsdel, hade emottagits med
stenkast fran tak och foenster och med ofoerraettat aerende dragit sig
tillbaka.

Vid morgongryningen foernyade homoiusianerna sitt angrepp pa denna
skara. Petros hade saent hundra legionaerer emot den; dessa bildade
endast kaernan av anfallsmakten, som foer oevrigt utgjordes av ett
fanatiskt sloedder.

Samma rop, som hoerts den foeregaende kvaellen, var aeven haer de
stormandes haerskri. Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne!

De angripne svarade med ropen: Doed at kaettarne! Ned med
loegnkristianerna!

A oemse sidor kaempade kvinnor och barn vid sidan av maennen. A oemse
sidor vordo de fangar, som gjordes, utan skillnad till alder och koen,
i ordets egentliga bemaerkelse slitna i stycken.

Atanasianernas foertvivlan uppvog deras underlaegsna antal. Legionaererna
veko gang efter annan. Men den homoiusianska poebeln framstormade
vildare efter varje lidet nederlag.

Solen gick upp foer att snart doelja sig bakom moln. Morgonhimmelen var
blygra, och det regnade med korta uppehall.

Vid denna timme hade en stillhet intraett i striden. Homoiusianerna
nedburo sina doede och sarade och foerde dem genom huvudgatorna. Deras
asyn goet ny olja pa raseriet. De graesligaste haemndeskri skallade. Man
beredde sig till nytt angrepp. Gatlaeggningen upprevs; kvinnor och barn
fyllde korgar eller, i brist av sadana, sina kitoner och mantlar med
stenar.

- Fram! ljoed massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad
mot spjuten eller foerbindande sina sar, stod i mynningen till en av
graenderna.

- Varfoer droejen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem,
skreko