cktes goemma den sega styrka, som kan graeva och baera. Det ljusa
linharet, som blev vitt i skymningen, lindade sig langa stunder skylande
om bade haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gang haret floeg
i saer blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han sag bort oever skaeren, daer sjaelarna knuffades om det baesta
sovstaellet eller stodo uppraetta i braenningen och spejade efter ett
isflak, som kunde baera dem till havs foer vintern. Naer han hoerde deras
hemska stoen och svordomar, skakades han av ett drygt loeje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hoersel, fast han satt tyst.

Stambon lag nu naestan framstupa i staeven foer att halla utkik pa alla
grund, och han var en vild och aerrig baersaerk. Han stack handen bakom
ryggen, och den traeffade med flatan raett oever hjaessan pa en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.

--Tala nu, du trael! sade stambon. Du har varit med foer att koka var mat
och vakta oever vattenkaret, och du har skoett dig vael. Knappt mer aen tva
eller tre ganger har du fatt stryk. Men aennu ha vi inte hoert, vad du
taenker om hoevdingen. Var nu frisprakig, du trael. Kan du likna honom vid
nagot baettre aen en so, da aer du malsnaellare aen jag.

Traelen boerjade genast lydigt att haerma en skeppsskald genom att knaeppa
med fingrarna pa mastrepet liksom pa en harpstraeng. Hans naesa med de
roedspraengda adrorna var mjukt och vackert boejd som pa allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, naer
hon aeter lingon. Sjungande i naesan vaende han sig inat skeppet och staemde
upp.

--Fager var snaeckan, naer hon speglade sitt freyjahuvud i Nioerva sund. Vi
sago Blalands berg, men ingenting sag var hoevding. Han sag ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
beroemda kaempar till envig. Och da vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
belaete i munnen, stoette han undan oss foer att fa rycka till sig hennes
fingerguld. Han traette bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den foersta gangen, da han vaervade oss, ty han kom fran avlaegsna
trakter. Men sa ofta han hoell traeta, skroet han av sin haerkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondetraetan gar aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans gard, om han far nagra barn. Men jag t