remot Freyjas huvud i foerstammen. Det hade likvael
slutligen blivit sa stort genom alla haengande och uppatvaenda istappar,
att pa detta bestaendigt vaexande havsvidunder ingenting laengre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och oeppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i foeren, tog daerfoer yxan och lossade pa isharet och lyfte in huvudet
under baenken, sa att det ej skulle skraemma landvaettarna. Skeppet var
namnfaest med gudinnans binamn Mengloed, som ocksa malats i stora runor
tvaers oever seglet. Aenda radde daer ingen freyjaglaedje ombord, fast daer
satt en vaervad skara av det guldhariga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida fran gaestabud till gaestabud foer att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla skoeldarna uppsatta
utefter relingen, men daer var uppror och mummel. Foer var gang stambon
boejde sig och utpekade sundet, daer de skulle styra in, kastade han
skaellsord akter oever. Till och med rorgaengaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styraran utan att taga oegat fran aettehoegen under
stormskyn, talade sa hoegt om sitt missnoeje, att ingen behoevde fraga
honom om hans tankar. Det fanns naemligen en sedvaenja bland goetarna fran
den kusten: sa laenge de rodde ledung eller voro ute pa vikingafaerd lydde
de blint och tyst sin anfoerare, men den stund, som foerfloet mellan
hembygdens foersta anblick och ankarets faellande, fingo de fritt begagna
till att oeveroesa honom med allt det klander och han, som under faerden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem oeppet att prisa honom i en
hjaeltesang eller att likna honom vid det mest foeraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att goera av fullaste
hjaertan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanaerats genom att
baera en slaktfetare so. Daer fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt oever dem alla, Folke Filbyter,
hoevdingen, sjoekonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshoejd ovan rorgaengaren och en
hel manshoejd ovan det andra skeppsfolket. Mitt pa hjaelmen reste sig en
havsoerns uppatboejda vinge, som gjorde honom aennu hoegre, och aenda
foerefoell han icke att raett passa till en sa ansedd plats. Blasten hade
plockat vingen pa haelften av fjaedrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas langa och sneda stygn laeto ana, att han sjaelv skoett soemnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
ty