ch ludna. Nagon slog takten pa ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det paminde om naer en fagel hoppar med sina klor pa ett
naevertak. En sur roeklukt stack honom i naesan, och som han aennu icke
oeppnat oegonen, var det naera att han pa fulla allvaret somnat in i en
droem om svedjefaelt och hjaelpsamma maenniskors boningar. Men sa kom han
ihag saecken, och med ett nytt tag om den sag han upp.

Han kroep foersiktigt framat foer att proeva om ljudet pa nagot staelle laet
fylligare och naermare. Naer han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
maerkte han, att roeken blev taetare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram aennu en armslaengd genom riset,
och da upphoerde de stickande barren under fingrarna, och det kaendes lent
och mjukt, som hade han strukit oever ryggen pa en hund. Det var en
skinnfaell. Naer han roerde vid den, gled den litet at sidan fran en trang
oeppning, som ledde in i den upplysta hoegen. Den var sa full av roek, att
han i boerjan icke urskilde annat aen ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och nagra ludna sockor, som dansade runt pa jordgolvet. Smaningom
upptaeckte han laengre bort i vran, ovanfoer nagra jaktdon och avgnagda
ben, tva haender, som med naglarna knackade pa ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invanare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, sa att de tisslade fram vart ord pa en gang och liksom med en
roest. Det var bestaendigt samma aterkommande besvaerjelse:--Stenoega,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjaelp oss!

Han laet faellen glida igen oever ingangen och grep ater om saecken, fullt
besluten att icke laengre aen noedigt droeja hos sa hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likvael upp boerdan pa sin vaerkande rygg, innan
han hoerde hur en dvaergkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flaemtade fram:--Far, far, jag hoer manhunden skaella. Manegarms runda gap
vill nu sluka sjaelva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes fran en kruka och det plaskade och bubblade, naer
drycken rann i hornet. Da kunde han icke laengre bemanna sin toerst utan
ryckte haeftigt undan faellen. Roeken stoertade ut med ens, och han fann,
att det var tva dvaergdoettrar, som hoello varann i haenderna och utan
uppehall svaengde om pa samma staelle. Naer de fingo se honom, slaeppte de
varann och vacklade baklaenges mot vaeggarna, och deras yra oegon stodo som
blodbubblor