i foerstugan.
Anastasias passiva motstand och Artemons tvetydiga uppfoerande, som,
medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de naerstaende,
underlaettade denna handling. Naer ryttaren kommit foerbi, voro praesten
och kaettaren foersvunna och doerren bommad bakom dem.

Klockorna i storkyrkan boerjade ringa. De kallade till gudstjaensten.
Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att vaelja. De vildaste,
med Kyriaka i spetsen, foersoekte bryta upp doerren, medan det stora
flertalet skingrade sig och ilade bort foer att icke komma foer sent. Aen
ett gagnloest lopp mot doerren, och med nagra foerbannelser skyndade de
oevrige at samma hall.

Gudstjaensten foerenade sa manga homoiusianer, som storkyrkan kunde
rymma. Men det var endast ett ringa antal i jaemfoerelse med de massor,
som voro i roerelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade upptraedet
vid Akarnaniska porten aegde rum, hade den regelbundna vaepnade styrkan,
understoedd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp pa de i Piraeus
foerskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs sa kraftigt, att
anfoeraren, foer att med utsikt pa framgang vaga ett nytt, aeskade
foerstaerkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades'
befael voro uppstaellda i grannskapet av storkyrkan och aennu icke
deltagit i striden. Pylades avsaende den begaerda centurian, men med
order att icke foernya angreppet. Man borde inskraenka sig till att
omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, foer att hindra dem
mottaga foerstaerkningar, som kunde goera dem vadliga och saetta dem i
stand att ifran foersvar ga oever till anfall. Denna avvaktande hallning
borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var naemligen biskopens
uppsat att ordna homoiusianernas massor och vaepna dem ur arsenalerna.
Han ville i egen person och foeljd av sitt praesterskap foeretaga ett
avgoerande angrepp pa kaettarne med de raettrognes hela samlade och
ordnade styrka.

Till foeljd av denna order vart den stridslystna massa, som fran staden
stroemmade till Piraeus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt pa
aftonens bardalekar, atervaende hon till staden, foerstaerkt med
avskummet i Piraeus, och med sina rysliga trofeer fran Kolyttos i
spetsen. Det var en vridrig asyn skaran foeretedde, daer hon vaeltrade
fram emellan de gamla, halvfoerfallna murar, som foerenade Aten med dess
hamnstad. Psalmer och slagdaengor skralades om varandra, och hoegt oever
ovaesendet ljoedo de outtroettliga ropen: Doed a