e krans!

- Tag benrangelsmannens!

- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!

- Fyll min baegare!

- Tag benrangelsmannens!

- Slavar, ut med lamporna!

- Slavar, spelen upp Kalabis!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis!

Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgatt en stund pa detta
saett, atervaende Annaeus Domitius till sina gaester. Han hade i aulan
vaentats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfoert, bar
prokonsuln av Akaja nu i sin goerdel. Det lag i detta oegonblick i hans
anlete och vaesen nagot, som foerut icke varit synligt daer, nagot
alldeles motsatt den nyss foersvunne silenen.

- Mina vaenner, sade han, oedet var starkare aen min skyddsvakt. Min
aembetsplikt kallar mig till Aten, daer ett foerskraeckligt upplopp
skoeljer gatorna med blod ...

- Bah, lat kristianerna soenderslita varandra! avbroet honom en av
gaesterna.

- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: doed at
avgudadyrkarne!

- Bah, lat dem ropa!

- Lat Aten brinna!

- Lat dem i fred sla ihjael vara fordringsaegare! Vad vidkommer det dig?

- De ropa vael aeven: doed at judarne, som korsfaest var Gud!

- Doed at judarne! Doed at hela maenniskoslaektet!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis, I slavar!

Den ende i saellskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han
sprang upp fran sin soffa och utbrast:

- En haest och en mantel: jag foeljer dig till staden!

- Vaenner, ropade Annaeus Domitius oever sorlet, foer prokonsuln oever
Akaja gar det icke an att lata Aten brinna, om han kan slaecka branden,
vore det aeven med sitt blod. Aten, det haerliga, minnesrika! Aten,
vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens oegonsten! Mina gaester,
jag maste laemna er ... kommen efter till staden ... daer skola vi
fortsaetta festen. Haer atersta endast tva skalar. Upp och fatten
baegaren! Upp, du sloea, likgiltiga, foerdaervade ungdom! Upp envar, som
aennu aelskar faedernas minnen! Baegarne, baegarne! En skal foer de gamla,
evigt unga gudar!

- Hoer pa katekumenen!

- Tyst, haer finns ingen katekumen! ropade Annaeus Domitius. Gudarnes
skal!

Han toemde sin baegare. De rusiga gaesterna foeljde foeredoemet. Karmides
betraktade Annaeus Domitius med foervaning. Han kaende denne och anade
ploetsligt av hans uppfoerande, hans hallning, tonen i hans roest, att
nagot utomordentligt haent eller foerestod.

- Sista skalen, men den fraemsta av alla! ropade Annaeus D