till vittnesboerd om homoiusions sanning och till kaettarnes omvaendelse
i den avgoerande stunden.

Hymnen och boenerna, med vilka gudstjaensten oeppnats, voro slutade.
Klemens, den unge foerelaesaren, hade med darrande roest upplaest ett
messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Daerefter
hade biskopen traett upp pa predikstolen.

Han avhandlade foerst foersoningslaeran, sadan hon den tiden uppfattades
av bada de stora kristna laegren. Genom vara foersta foeraeldrars fall
hade doeden och djaevulen fatt makt oever vaerlden. Maenniskoslaektet hade
hemfallit under satan och hans aenglar och dyrkade dem i de hedniska
gudarne. Gud i sin vishet hade foerutsett detta, innan vaerlden
skapades, och i sin barmhaertighet utsett en maenniskoslaektets
foerlossare. Detta Guds rad var foer djaevulen okaent. Kristus nedsteg
till jorden i en tjaenares skepelse, underkastade sig doeden foer att med
ett blodoffer foersona Gud, underkastade sig djaevulen foer att med sin
raettfaerdiga och syndfria sjael loeskoepa de syndiga maenniskorna. Men da
han nedsteg till underjorden, var det endast foer att predika
hedningarnes sjaelar foerlossning. Djaevulen fann sig sviken, oeverlistad.
Han hade foergripit sig pa en fullkomligt raettfaerdig ande, pa Guds egen
son. Haerigenom fick Jesus makt oever honom och kunde atertaga de under
hans vaelde staende maenniskorna. Djaevulen var daermed oevervunnen och
Adams barn foerlossade.

Biskopen oevergick till en framstaellning av Kristus' person. Av
aposteln Paulus' brev haemtade han bevis foer homoiusions
oomkullstoetliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke
tvekade att bruka slutledningskonsten, enaer foerstandet aer en god gava,
naer man blott anvaender det i den foer tillfaellet radande laerans tjaenst
och icke missbrukar det till foersvar foer andra meningar.

Den tillvaegabragta foersoningen, foerkunnade Petros vidare, aer oeppen foer
envar, men blott i den raettrogna kyrkans famn, foer den som genom tron
tillaegnar sig Guds sons raettfaerdighet. Djaevulen aer icke laengre
vaerldens envaeldige furste, men han aer aennu en maektig konung, som
fortfarande kaempar mot den i kyrkan foerkroppsligade treenigheten. Och
han strider med framgang. De heliga skrifterna vittna klart, att hans
rike mot tidens fullbordan anyo skall vara det starkare, tills Kristus
aterkommer, stoertar det, haller domen oever onda och goda, oever
raettrogna och kaettare, samt grundlaegger det tusena