onom efter en lang bana av foerakt och elaende.

Han hade foerdenskull i en kall och lugn sinnesstaemning beslutit, att
den nu stundande natten skulle varda den sista.

Men i detta oegonblick, naer han kastade boken ifran sig, kaende han vad
han hitintills icke kaent--tvekan. Maenniskonaturens fasa foer
foerintelsen, sa kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okaende
foerfattarens arbete, hade gripit aeven honom.

Han gick nagra slag oever golvet, fafaengt kaempande mot en rysning, som
genomilade hans lemmar. Daerefter laemnade han rummet, kastade manteln
oever sig och skyndade ut.

Svarta och foervirrade vaelvde tankarne i hans hjaerna. Han var icke i
stand att rada oever och ordna dem foer att med lugn oevervaega sin
staellning och med foerstandsgrunder kaempa mot sjaelvbevarelsedriftens
anstraengningar.

I detta tillstand vandrade han framat, utan att se, vart han gick.
Foerst i grannskapet av staden fick han oega foer sin omgivning. Han sag
dubbelporten och hoerde fran gatan Kerameikos sorlet av de talrika
lustvandrande, som njoeto den svala stjaernsmyckade nattens klarhet.

Han stannade, ty i denna sinnesstaemning foerdrog han icke att se eller
ses. Bakom honom lag begravningsplatsen. Han vaende om och gick dit.

I porten hejdades han av tva moetande maen. Som han gick foerbi, lade den
ene av dem sin hand pa hans arm och uttalade hans namn.

Obehagligt oeverraskad, stannade Karmides, moenstrade mannen och
igenkaende Petros, homoiusianernas biskop.

- Klemens, sade denne till ynglingen, som foeljde honom, ga foere mig
till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.

Biskopen och foerelaesaren kommo fran pelarfaeltet, sedan de till Simon
helgonet burit hans aftonmaltid. Simon hade efter sin uppvaeckelse anyo
bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om moejligt aen mer
beskadad och beundrad aen foerr.

- Vad kan du hava att saega mig? fragade Karmides.

- Mycket, svarade Petros, om du har tid att hoera mig.

- Det aer vad jag icke har ...

- Man kan saega mycket pa fa minuter. Vart aemnar du dig? Jag kan foelja
och under vaegen meddela, vad jag vill saega.

- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gang?

- Det kunde da vara foer sent ...

- Daeri har du raett. Navael, det aer mig likgiltigt vart vi ga.

- Lat oss da vaelja foersta baesta staelle, daer vi ostoert kunna samtala.
Vi hava ett sadant haer i grannskapet.

De satte sig pa en baenk, som skuggades av cypresser.