t skall grumlas av de alldagligaste haendelser.
Foerdenskull oeverensstaemde foerfattaren med alla hellenska filosofer
daeri, att en maenniska, som aelskar sitt lugn, boer sa tidigt som moejligt
vaenja sig vid doedstanken och undersoeka, vad doeden egentligen aer. Han
paminde om Epikuros, som under en plagsam sjukdom och naera sin
upploesning skrev till en vaen, att hans sjaels glaedje motvaeger kroppens
plagor, och att hans sista dag aeven aer hans lyckligaste. Mangen haemtar
i tron pa sjaelens odoedlighet och froejder i ett kommande liv ett mod,
som icke later nedsla sig. Foerfattaren ansag dock ovaerdigt foer den
vise att haemta styrka fran nagot, som moejligen aer en villa. Man boer
finna styrka i sig sjaelv. Aer det icke, fragade han, tillraeckligt
troestande att hava levat och i sin levnad hava utraettat nagot nyttigt,
och att med denna aterblick pa det foerflutna foermaela den
lyckliggoerande foerestaellningen att foerenas med jorden, som alstrar och
naerer allt gott och skoent, att genom sin lekamens upploesning aennu
efter doeden varda nyttig foer de likar, som man i livstiden aelskat?

Foerfattaren uppraeknade och skildrade en maengd fall, som kunna goera
maenniskan, i trots av hennes inrotade avsky foer doeden, likgiltig mot
honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa utegloemde han icke
de vaellustingar, som toemt froejdernas baegare till draeggen. Manga av dem
hade av fruktan foer doeden rusat i hans armar och foeredragit
foerintelsen framfoer foerintelsetanken.

Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma haren att
resa sig pa laesarens huvud och foerflytta honom bland de skildrades
antal.

Foerfattaren uppehoell sig laenge vid foerestaellningen om foerintelsen.
Hans iakttagelser oeverensstaemde med Plutarkos' asikt daeri, att raedslan
foer doeden hos de flesta maenniskor uppstar icke sa mycket genom tanken
pa de plagor, som ledsaga doedskampen, ej heller genom Tartarens eller
helvetets skraeckbilder, som just genom tanken pa foerintelsen. "Ma mina
haender och foetter foerlamas, ma boelder hoelja min kropp, ma mina kval
komma taenderna att hacka och gnissla; blott livet aterstar mig, aer jag
noejd, om ock jag haengde naglad vid korset," saeger Maecenas. Och manga
maenniskor taenka som han. Maenniskoanden, liksom hela naturen, fasar foer
det tomma. Han kan foerlika sig med, ja, till och med efterstraeva ett
tillstand av ofoeraenderlighet, oavbrutet lugn, otillgaenglighet foer sorg
och