omitius, i det
han fattade den vaeldiga, mitt pa bordet staende balen. I botten,
toemmen den i botten foer vaerldens herre, Roms kejsare, Julianus
Augustus!

En doedstystnad uppstod. Karmides fattade Annaeus Domitius i armen och
viskade:

- Vet du, vad du saeger? Eller vad har haent?

- Tyst, tyst! Han aer rusig. Han talar huvudet av oss! Foerbannelse!
Slavarne ha hoert hans rop. Vi aero foerlorade.

Gaesterna hade ploetsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade
varandra med foerskraeckta blickar.

- Vad? utbrast Annaeus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Star jag
bland rebeller? Jag svaer vid Julianus' namn att laegga samtliga edra
huvuden foer mina foetter, och det foere solnedgangen, om I neken att
dricka skalen foer var raettmaetige kejsare, sanctissima majestas,
dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriae,
restitutor orbis!

Han foerde balen till sina laeppar och slaengde den i golvet. I samma
oegonblick oeppnades doerren, en roest sade:

- Din haest aer framme.

- Haer ditt svaerd och din regnkappa.

Kammarslaven faeste svaerdet vid sin herres goerdel och manteln oever hans
skuldror.

Annaeus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.

--------------------

Pa vaegen moette honom det sista bud, som Pylades avsaent. Prokonsuln
hoell in sin haest och genomoegnade brevtavlan, som innehoell foeljande
ord:

"En talrik folkmassa naermar sig Tripodgatan, da jag skriver detta. Man
ropar, att Krysanteus smaedat Kristus."

Annaeus Domitius manade pa sin haest.

- Foerbannelse oever Pylades! Tio tusen lansar i poebeln! Om jag skulle
komma foer sent foer att raedda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu
hade vingar! Min foerdoemda fetma! Haer gaeller rida till sig konsulatet
eller knaecka halsen pa foersoeket.

------------------

Da Annaeus Domitius red in pa Tripodgatan, var hon uppfylld av
maenniskor.

Men dessa iakttogo en stillhet, som foervanade honom. Vad betydde det?
Hade han kommit foer sent?

Daeruppe pa oeversta sluttningen av Akropolis stod en skara baevande
askadare, Krysanteus' trosvaenner. Annaeus Domitius foerbannade deras
feghet; de hade mahaenda, utan att roera sig fran staellet, sett hans hus
stormat, honom sjaelv och hans dotter, den av hedningarne aelskade
Hermione, soenderslitna av fanatiska kristianer. Och aenda skulle ett
ploetsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande fran denna hoejd,
hava krossat den sammanpackade hopen pa g