hans tjaenster, nu ploetsligt ledsnat vid honom och salt
honom till Baruk, den rike koepmannen, som med sina fartyg utfoerde
slavar till alla delar av jorden, ja, aeven till barbarerna, daer, sasom
man trodde, deras oede var att slaktas pa blodtoerstiga gudars altaren?

- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke raedd, du! Giv mig en baegare
vin och ga sedan att sova!

- Herre, fragade Alexander med foersagd roest, har du salt mig till
Baruk?

- Huru kan du komma pa ett sadant infall? Na, foer att lugna dig, ma
du da veta, att brevet, jag raeckte dig, aer ditt frihetsbrev. Du aer
fri, min gosse, fri som fageln under himmelen. Du aer icke slav laengre.
Foerstar du mig?

Alexanders ansikte ljusnade.

- Fri? O, vad saeger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast
han, i det han vaende och synade brevet. Aer det moejligt?

- Det aer visst.

Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.

- Det aer bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du
gloemmer baegaren. Skynda dig!

- Fri! upprepade slavgossen med foertjusning. Men varmed har jag
foertjaent denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergaella dig ...

- Baegaren! Skynda dig! ropade Karmides.

Alexander hade svart att haemma utbrottet av sin tacksamhetskaensla. Men
pa en foernyad vink av Karmides ilade han ut foer att atervaenda med den
fyllda baegaren i hand.

Karmides toemde den.

Alexander fragade tvekande:

- Far jag icke foelja dig pa din resa?

- Nej, det aer onoedigt. Jag behoever dig icke.

- Vart aemnar du?

- Ingen nyfikenhet! Ga din vaeg!

- Men fastaen jag aer fri, tillater du mig vael att stanna i ditt hus och
vara dig naera? vagade Alexander tillaegga, i det hans tillgivenhet
speglades i hans ansikte.

- Laemna mig i ro foer dina fragor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan
han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill saega dig
nagot. Omstaendigheterna bjuda, att vi maste skiljas, min vaen. I morgon
aer Baruk aegare till detta lanthus. Jag reser i natt fran Aten, och det
kan haenda, att du icke mer far aterse din forne herre. Det var
foerdenskull jag gav dig friheten. Det aer nu din egen sak, huru du
skall nyttja din frihet foer att sla dig fram igenom vaerlden. Foelj din
natur och fatta lyckan, naer du kan, i lockarne! Se daer mitt rad, laett
att giva, men svarare till sin senare del att foelja. Men daeri bestar
just levnadskonsten, Alexander. Jag har maerkt, att du aer vetgirig, att
du haenger oev