av folkets samvete, och
foer honom, som var hellen till sin natur och svaermade foer den
hellenska forntidens ideal, var Aten aennu den viktigaste staden i hans
rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla laerans och
filosofiens balverk.

Naer det kejserliga brevet var foeredraget, upplaeste prokonsuln av Akaja
den nye kejsarens foersta edikt, vilket foerkunnade allmaen trosfrihet
som den grundsats regeringen antagit och folket borde foelja. Daerefter
upptraedde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och
retorer, som med haenfoerelse skildrade den nya och lyckligare
tidsalder, vilken badades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade
folket att genom samma dygder, som prydde deras faeder, foertjaena sin
lycka och goera henne varaktig.

Sedan man daerefter oeverenskommit om de festligheter, med vilka
styrelseskiftet skulle firas, upploestes folkfoersamlingen. Jublet och
haenfoerelsen fortplantades genom staden av de hoegtidsklaedda skaror, som
drogo ned fran Pnyx.

Kungoerelsen om trosfrihet innehoell emellertid en punkt, som maste
synas atminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungoerelsen
foerbjoed orden kaettare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de,
som valdsamt foerfore mot olika taenkande, skulle straffas som gemena
foerbrytare. Den gamla laerans bekaennare fingo tillstand eller raettare
befallning att oeppna sina tempel; de tryckande palagor och
tvangslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars
girighet underkastat dem, upphaevdes. Alla genom Konstantius
landsfoervista eller avsatta biskopar och praester fingo med sina
foersamlingars medgivande atertaga sina aembeten.

Nagra dagar daerefter reste pa Julianus' inbjudning Krysanteus och hans
dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma
dag de anlaende till det nya Roma moenstrade kejsaren de oesterlaendska
legioner, som voro samlade daer. Dessa soldater voro till stoersta delen
kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade aemnat omintetgoera
den gamla laerans sista sjaelvraeddningsfoersoek. Nu fingo Julianus'
atenska gaester bevittna ett skadespel av eget slag. Julianus hade
uppstigit pa en praektig tron, omgiven av Roms och republikens
fornaldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo tva at gudarne
helgade altaren, pa vilka soldaterna, savida de funne det foerenligt
med sin oevertygelse, borde under defileringen offra nagra roekelsekorn.
De fleste gjorde det;