m, naer de kaende sig befriade, foello i
varandras armar och tackade Gud.

- Tysta din foersamling, befallde Annaeus Domitius Petros, eller aer du
deras medbrottsling. Aer det pa detta saett man hyllar kejsaren?

Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och hoell till
foeljd av den ovaentade underraettelse, som anlaent, ett tal till
foersamlingen oever spraket: Given kejsaren vad kejsaren tillhoerer och
Gud vad Gud tillhoerer.

Hans ord voro som alltid vaeltaliga och under de naervarande
omstaendigheterna djaerva. Han upphoejde den avlidne kejsarens egenskaper
och hoega foertjaenster om den raettrogna kyrkan. Han beklagade, att detta
maektiga svaerd av doeden var ryckt ifran den stridande foersamlingen, och
tvekade ej foerutsaega, att den tid, som nu inbrutit, maste varda en
hard tid, en proevningens tid; men han manade sina ahoerare att trofast
halla sig till det sanna ordet och under motgangen troesta pa den Gud,
som i dag sa maektigt uppenbarat sig foer deras jordiska oegon.

- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de
naerstaende, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppvaeckt
Simon helgonet ifran de doeda.

Annaeus Domitius ville se den doede och uppvaeckte.

Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det
biskopliga palatset.

Pa de soldater, som foeljt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast
spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annaeus Domitius, som
tvivlade pa allt och tvivlade pa intet, alltefter lynne och
omstaendigheter, var i dag icke oeppen foer den bevisande kraften av ett
underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han besloet att fran
kyrkan begiva sig till biskopliga palatset foer att se den uppstandne.
Med en naermare skildring av undrets foerlopp skulle han utan tvivel
faegnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet daer ovan pa
galleriet och saekerligen var mycket oeverraskad av sin Annaeus' brada
upptraedande i storkyrkan.

- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och
Simon Magus hava ocksa uppvaeckt doeda. Det aer en konst, som nu foer
tiden odlas med framgang. Att i vara dagar doe och ej varda uppvaeckt aer
en ogynnsam tillfaellighet, ett daligt taerningkast, caniculae och
ingenting annat.[1]

[1] Underverk av sadant slag som det haer skildrade vet historien
tyvaerr att omtala alltfoer manga inom kristna kyrkan. Kyrkofadern
Augustinus uttalade sina bekymmer daeroever, att prae