glaedje, hopp och fruktan; men ett sadant tillstand aer aennu icke
foerintelse. Det klaeder sig i skepnaden av en ljuv, droemloes soemn, som i
sitt djup aeger moejligheten av ateruppvaknande och under den domnade
ytan goemmer en kaensla av behaglig vila. Men daer varje moejlighet till
foeraendring aer borta tillika med det, som skulle vara maektigt av
foeraendring, daer icke ens ett tillstand gives, daer fantasien neddyker i
en graensloes tomhet, fafaengt famlande i evigt moerker efter nagra
atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, daer gapar
foerintelsen.

Karmides kastade boken ifran sig och steg upp. Hans sjaelsliv hade
under den foerflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre
tryck: han var foerslappad, oedelagd, hopploes, det var allt vad han
kaende om sig sjaelv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som
vaentade honom, vore tom pa allt utom foersakelser. Att nedsjunka till
samhaellsdraeggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjaerna
bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel,
ett mal foer loeje eller medlidande av dem, pa vilka han bortsloesat sin
rikedom, att foeljd av foeraktet vandra en foertidig braecklighet, en
neslig alderdom till moete, detta hade malat sig med hemska faerger foer
hans inbillning. Han kunde undga detta oede genom frivillig doed. Den
hade han laenge motsett som slutet pa sin bana. Frivillig doed ingick i
hans filosofi, och han hade icke funnit nagon svarighet att foersona
sig med tanken daerpa. Sjaelvmordet hade tvaertom foerekommit honom som
ett laempligt slutupptraede i livets lustspel, hoejande verkan av det
hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att laemna vaerlden,
medan han aennu blaendade henne och syntes henne avundsvaerd och lycklig,
att ungdomlig, vacker, frisk och foeremal foer kvinnors oemhet slita sig
ur noejets famn och ila i gravens, det vore ju den enda doed, som kunde
ansta en Karmides!

Vidare hade Karmides icke taenkt oever doeden. Han emotsag den som en
noedvaendighet och ville begagna till och med denna noedvaendighet pa ett
saett, som smickrade hans hoegmod. Dock, naer hans timliga vaelfaerd hotade
som en lutande byggnad att sammanstoerta oever honom, hade han fran dag
till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne.
Oeverlevde han aeven den, sa hade han aeven oeverlevat sig sjaelv, och
doeden, foerdroejd med nagra timmar, skulle varda lika neslig, som om den
vaentade h