andra pa hans hjaerta,
upplyfte sina oegon mot hoejden och sade:

- Herre allsmaektige! Lat i dag din allmakt uppenbara sig till ditt
namns aera och till vittnesboerd foer din sanning! Herre allsmaektige, lat
var tro icke komma pa skam!

- Amen, amen! instaemde foersamlingen.

Efter dessa ord lutade sig Petros ned oever den doede och ropade med hoeg
roest:

- I den heliga Treenighetens namn besvaerjer jag din ande att ater liva
denna hydda, som han laemnat! I den heliga Treenighetens namn besvaerjer
jag din ande att ater tala genom denna foerstummade mun! I namn av
honom, som braeckte doedens udd och spraengde gravens port, besvaerjer jag
dig, Simon--vakna!

Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig nagra steg tillbaka. De
oevriga praesterna foerdelade sig at oemse sidor. Sangen fran galleriet
hade tystnat. Man bidade med andloes spaenning vad komma skulle.

Mellan roekelsekarens skyflikar sags den doedes oroerliga anlete. Vid
detta voro askadarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad
inbillningskraften foeregycklade: aen det ena, aen det andra tecknet till
atervaendande liv--en roerelse av oegonlocken, en ryckning i munnen
under det langa oever broestet liggande skaegget--men i naesta oegonblick
var villan borta.

Han lag daer oroerlig, med stelnade drag. Den maektiga Doeden trotsade de
trognes brinnande boener. Foerstoerelsens makt ville icke slaeppa sitt
byte; hon staellde den lag, hon fatt ifran tidens upphov, mot boenens
kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.

Dock, nu foervridas den doedes anletsdrag pa ett saett, som borde vaecka
fasa, om ej det valdsamma muskelspelet osvikligt badat boenhoerelsen,
livets atervaendande i de stelnade lemmarne, det vaentade underverket
till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden oemsom
spaennes, oemsom foerdjupar sina faror; oegonen oeppna sig med en glasartad
blick, vari doed och omedvetenhet aennu rada, men som hastigt
genomskimras som av en eldslaga, det nytaenda livets atersken. Oever
kyrkan breder sig, i trots av ymnig roekelse, en lukt av braent koett, en
stinkande lukt, som alla kaenna och alla tillskriva andedraekten av
Doedens flyende onde aengel. Simons armar roera sig pa bartaecket, hans
huvud vaender sig, han reser sig upp, ser sig omkring, foer handen till
sina oegon, lik en, som vaknat ur en droem, och hans laeppar roera sig.

Men talar han, hoeres det icke, ty kyrkan skaelver av foersamlingens
jubelrop.

Petros stiger fram till den a