a. Hermione var aldrig ensam, utan
att minnena instaellde sig av brodern och av aelskaren, som hon bada
foerlorat, men som hon bada hoppades aterfinna i ett annat liv.

Huru oeverraskad, ja bestoert hon vart i foersta oegonblicket, da hon
bland kristianerna, som arbetade pa Afrodites tempel, upptaeckte en
yngling, vars anletsdrag sa liknade Elpenikes, hennes moders, och den
bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Foerst sedan
hon naermare betraktat den unge praesten, foersvann i nagon man denna
likhet och pa samma gang en villa, haenfoerande och tillika smaertsam.
Hon kunde dock icke gloemma den unge foerelaesaren, och om ej hennes
senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, sa hade hon
redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomstaendigheter.

Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkfoersamlingen
och roestade foer honom. Detta oeverraskade Hermione. Vad skulle det
betyda? Hon visste, att Karmides och hans laettsinniga vaenner smaedade
Krysanteus' straevanden, liksom de hanade allt, som lag utanfoer graensen
av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det moejligt, att
Karmides foeraendrats? Ack, sedan denna foermodan instaellt sig, ville hon
icke oevergiva den, huru osannolik den var.

Ljuden av annalkande steg nadde Hermione och stoerde hennes
betraktelser, da de voro pa vaeg att oeverga i vemodigt svaermeri. Hon
trodde, att det var Alkmene, och steg upp foer att moeta henne.

Men i samma stund visade sig framfoer ingangen till loevsalen en manlig
skepnad, hoeljd i en moerk mantel. Manskenet foell pa hans bleka, men
vackra ansikte. Hermione igenkaende Karmides.

Hon foervirrades vid denna ovaentade uppenbarelse av foeremalet foer sina
tankar. Aeven Karmides syntes oeverraskad. Det uppstod en kort tystnad,
som broets da Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
voerdnadsfullt, sade:

- Hermione, var icke foerskraeckt. En tillfaellighet har foert mig hit,
och jag anade ej ett sadant moete vid denna sena timme. Jag skulle
annars hava hallit mig fjaerran fran denna nejd. Men da oedet nu sa
fogat, att jag rakat dig ... toers jag da nalkas dig? Vagar jag bedja
dig stanna och hoera nagra ord fran Karmides' laeppar?

Det lag ej blott i Karmides' ton utan aeven i hans drag ett uttryck,
som Hermione trodde foer alltid foersvunnet daerifran, och som paminde
henne om den forne Karmides. Haelsans rosor hade vissnat pa hans
kinder, och hans blick var dyster,