en skakade honom sa laenge, tills han vaknat, och detta
foer att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och
att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt.

- Det aer vael det, min far. Men jag aer ung och behoever icke taenka pa
sadant, svarade Okos och vaende sig pa andra sidan foer att somna igen.

Medes njoet under natten en ostoerd soemn, utan att vidare oroas av
grubbel. Aeven den foeljande dagen var han lugn och taenkte icke pa
Kimon. Men efter nagon tid atervaende minnet av samtalet med denne, och
Medes boerjade ater fraga sig, om han ej moejligen hade raett. De bevis,
som Hermione anfoert, begrep han vael icke; men han ansag det moejligt,
att de icke voro tillfyllestgoerande; maenskliga foerstandet aer ju svagt
och later laett foerleda sig att antaga det oenskvaerda som verkligt.
Sjaelve Sokrates kunde ju vara offer foer en villa. Medes hade gloemt att
fraga Hermione, om filosoferna, vidkommande odoedligheten, aegde
fullstaendig visshet eller endast kommit till ett matt av sannolikhet.
Medes kaende inom sig, att han icke kunde noeja sig daermed, utan maste
hava just den fullstaendiga vissheten, en visshet sa ovedersaeglig, som
om en gud uppenbarat sig och givit honom den.

En vacker dag vaende han sig till sin herre med det spoersmal, om
sjaelens odoedlighet aer viss eller endast sannolik.

- Min vaen, svarade Krysanteus, aer ej sannolikheten nog foer dig, sa
foervandla henne till visshet genom tro. En foernuftig tro aer gudarne
behaglig; det aer ett vagstycke att vinna henne, men att vaga i denna
sak aer en manlig gaerning.

- Men varfoer, fragade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det,
som aer noedvaendigt foer var lycka?

- Svara du pa en annan fraga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en
tjaenare, som fullgoer sin skyldighet endast av fruktan foer straff eller
hopp om beloening?

- Sa goera nog de flesta tjaenare, min herre.

- Varfoer det?

- Emedan de icke aelska sina herrar.

- Om de aelskade dem, skulle de da fullgoera sin plikt av kaerlek, i
staellet foer av fruktan?

- Visserligen.

- Aer ej Gud en herre, som maenniskorna, hans tjaenare, kunna aelska?

- Jo visst.

- Navael, han har da aeven raett att kraeva, att vi lyda honom av kaerlek,
men ej av fruktan eller hopp om beloening. Foer en jordisk herre kan det
vara nog, naer tjaenaren goer sitt arbete, han ma goera det med vilket
hjaertelag som helst. Vaerldens herre daeremot varder varken rik eller
fattig