e, da du avhaender en vaen till din herre
en ljuvlig villfarelse, varpa han som gaest i Krysanteus' hus aeger
heliga ansprak.

Detta skael bevekte Medes att ater staella pastejen framfoer den
skeptiske Kimon, som skyndade med foernyad iver att foerdjupa sig i sin
angenaema villfarelse.

Nu tog aeven Okos till ordet foer att understoedja sin fader, Medes.

- Min baeste filosof, sade han, antag, att jag raenner huvudet i vaeggen,
sa att jag kaenner, att skallen vill spricka. Vore det ocksa en
inbillning, det?

- Visserligen, svarade Kimon; du raenner ett inbillat huvud emot ett
inbillat nagot, som du kallar vaegg, och foernimmer genom denna
inbillning en smaertsam kaensla, som i sin ordning ej heller aer annat aen
inbillning.

- Vid Dionysos, det vore hoegst besynnerligt, om det skulle vara sa,
som du saeger. Men om jag stoeter huvudet sa hart i vaeggen, att jag doer?

- Goer icke det, sade Kimon, ty da goer du illa mot dig sjaelv. Med allt
vad jag haer sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
maste tvivla pa allt, men foerneka intet. Det aer moejligt, fastaen
osaekert, att du verkligen aeger ett huvud, och att det finnes nagot,
som kan kallas vaegg, och att du kan foeretaga en roerelse, varmed du
krossar det ena mot det andra. Allt det daer aer moejligt, och da
intraeder ett tillstand, som kallas doeden, vilket, om inbillat eller
verkligt, dock avskys av varje foerstandig maenniska.

Medes, som tyckte, att filosofen nu boerjade tala begripligt, fragade,
om aeven Kimon avskydde doeden.

- Ja, min gubbe, det ma icke foervana dig. Allt levande skyr
foerintelsen.

- Foerintelsen? Vad talar du om foerintelse? Icke foerintas man genom
doeden? genmaelde Medes och faeste sina skumma oegon med ett uttryck av
fruktan pa den vise Kimons laeppar.

- Om vi laemna den filosofiska standpunkten och staella oss pa den
vanliga, som later antaga, att det gives nagot, som kallas liv, sa
maste jag saega dig, min vaen, att doeden enligt mitt och de flesta vises
foermenande icke aer annat aen en fullstaendig foerintelse.

Kimon hade nu slutat sin maltid och utstraeckte sig bekvaemt pa sin
soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.

Dessa, som i boerjan skrattat och funnit sig roade av hans asikter,
boerjade nu, da samtalet fick en allvarsammare vaendning och ingick pa
en fraga, som roerde dem alla, att samla sig naermare omkring honom foer
att uppmaerksamt ahoera, vad hans vishet mande uppenbara dem.