Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
slavarne taende en lampa och staellde henne i skygd av en pelare under
portiken, daer gruppen var samlad.

- Mina vaenner, sade Kimon, sjaelen liknar den daer lampan, vars laga
flaektar foer draget. Slaeckes hon ej i foertid av vinden, sa slocknar hon
en gang av sig sjaelv, da hennes olja aer foertaerd. Du, gamle Medes,
tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.

Denna anmaerkning beroerde Medes obehagligt. Gubben var aennu langt ifran
levnadsmaett.

- Aeh, svarade han, du har icke maett mitt oljematt. Och vad min alder
vidkommer, sa aer jag aennu icke sjuttio ar. Jag kan fa se manga
ynglingar rusa i graven foere mig.

- Det vissa aer, att du i graven atminstone gloemmer din gikt, sade
Kimon.

- Tack skall du ha. Men jag behaller hellre min gikt och lever.

- Jag trodde, att man vid dina ar skulle vara utledsen vid att leva.

- Bah, ju mer man far, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
kvar, dess kaerare aer det lilla man aeger. Det borde du veta, som aer
filosof.

- Du torde ha raett, Medes. Men saeg mig, varfoer aer du raedd att doe?
Fruktar du den trehoevdade hunden?

- Bah, den ene portvakten far vael vara hoevlig mot den andre. Kerberos
aer jag icke raedd foer.

- Eller fruktar du faerden oever den stygiska aelven? Man saeger, att
gamle Karons bat nu laer vara laeck och murken.

- Ah, skuggorna, som han oeverskeppar, besvaeras ej av fetma. Baten kan
vara god nog foer sadan last, och sedan man doett haer uppe, laer man icke
drunkna daer nere.

- Bra sagt, anmaerkte Kimon. Men du, Okos, vad saeger du om doeden och
underjorden?

- Jag? Jag aer ung och behoever icke taenka pa sadant. Foer oevrigt laer det
nog vara ohyggligt daer nere i underjorden. Jag laengtar icke dit.

- Jag undrar icke daeroever. Vad maste icke foeresta slaven, naer den
lott, som i underjorden vaentar hjaeltar och halvgudar, aer sa oemklig?
Paminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?

- Nej, vad sade hon?

- Homeros atergiver det pa foeljande saett:

"Aedle Odysseus, naemn ej ett ord till troest foer min bortgang!
Hellre som dagsverkskarl pa akern ville jag traela
hos en behoevande man, som sjaelv knappt aeger sin baergning,
aen att behaerska som drott de doedes foerbleknade skaror."--

- Taenken er nu, fortfor Kimon, ett sadant tillstand ofoeraenderligt och
evigt, icke mildrat av skiftet emellan soemn och vaka, och I masten
m