t lyda andra, kunde innebaera
nagot oraett och straffvaert.

Eusebia tillade oedmjukt, att denna brist pa urskillning, denna
ofoermaga att uppfatta visade, huru vael hon behoevde en vaen och
radgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, foer vilken hon nu lagt
sitt hjaerta i dagen, att icke oevergiva henne, utan vara denne hennes
trogne vaen.

Klemens kunde moejligen ursaektat sig med sin ungdom, som gjorde honom
mindre laemplig foer ett sadant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
som ingav honom foertroende till kraften av sina ord, han kaende
dessutom ett sa innerligt deltagande foer Eusebia och ville nu icke
laemna henne utan ledning vind foer vag, sedan han en gang riktat hennes
led emot en god hamn.

Han samtyckte blygsamt till hennes oenskan.

- Ack, kom da snart och ofta, min aelskade broder, fortfor Eusebia.
Jag har sa mycket att saega dig och sa manga sorger att yppa, som nu
kaennas dubbelt tyngre, emedan jag maste sluta dem inom mig sjaelv.
Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
himmelske, utan aeven samme jordiske fader. Du skall vara min foertrogne
och hoera varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstar i min sjael.
Det aer en sadan oem och foertrogen biktfader jag efterlaengtat och funnit
i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, aelskade Klemens!

Huru laenge Eusebia hade avvaktat detta oegonblick, da hon oeppet och
utan foerlaegenhet kunde uttala dessa ord: aelskade Klemens!

Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet foer sig sjaelv--i sin budoar,
pa torget, da hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
foerelaesaren i nagot moetande praesttag, i kyrkan, daer hon fran sin
laektare betraktade honom, naer han upplaeste soendagens evangelium. Det
lag ocksa mycken oemhet och halvfoerborgad segerglaedje i tonen, varmed
de yttrades.

Eusebias uppsat var i hennes egna oegon det oskyldigaste pa jorden.
Hennes boejelse foer Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
andlig kaerlek alldeles omaengd med jordiska bestandsdelar. Hon oenskade
den lyckan att kunna vaecka en genkaerlek av samma slag hos ynglingen,
helst blandad med en oskyldig tillsats av svaermeri, liksom hos henne
sjaelv. Om under utvecklingen av detta oemsesidiga ideala foerhallande
svaermeriet skulle blandas med en matt gryning av andra kaenslor, sa
ville Eusebia ingalunda faella en straeng dom varken oever sig eller
Klemens; hon medgav tvaertom foer sig sjaelv, att hon oenskade nagot
sadant, ty