ll. Foer Klemens lag i detta loenliga nagonting
tjusande, som han ej kunde foerklara. Han fann intet skael att svara
nej, och om en aning sagt honom, att han borde goera det, sa skulle han
i detta oegonblick knappt varit maektig en sadan uppoffring.

Foerst sedan han laemnat Eusebia, medan han var pa vaeg genom de
folktomma gatorna till sin aembetsbroder Eufemios, mindes han, att det
nu var langt skridet in pa natten och att han komme nog sent till det
heliga arbete, som hos denne vaentat honom. Kanske hade Eufemios redan
gatt till vila. Men att atervaenda till sitt hem pa Skambonide ville
han dock icke, ty Petros vaentade honom icke i natt, och han kaende foer
tillfaellet en viss ovilja mot att foer sin fosterfader redogoera foer det
saett, varpa han tillbragt dessa timmar.

Men huru skulle han foer Eufemios foerklara sitt langa uteblivande? Och
huru haedanefter finna tillfaelle att uppfylla Eusebias oenskan om
upprepade besoek? Skulle han ljuga foer Petros? Nej, det vore en gruvlig
synd och blotta tanken daerpa en foerbrytelse.

Sedan han laenge oeverlagt med sig sjaelv, stannade han vid det beslut
att oeppet saega sin fosterfar, att han genom en tillfaellighet kommit i
beroering med en person, vars sjaelstillstand fordrade hans besoek och
umgaenge. Vem denna person vore och oevriga haermed sammanhaengande
omstaendigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
fosterfader voerda, emedan den vore laemnad honom, Klemens, sa gott som
under biktens insegel.

Naer Klemens anlaende till Eufemios' bostad, lag den korthalsade
presbytern i djupaste soemn. Klemens fann "S:t Johannes' uppenbarelse"
uppslagen pa bordet och daer bredvid den aennu endast halvfaerdiga, av
Eufemios och Klemens gemensamt foerfaerdigade avskriften. Vid en blick
daeri sag den unge foerelaesaren, att hans svartlockige vaen icke skrivit
en bokstav under hans franvaro. Daeremot sag Klemens atskilliga
papyruslappar, pa vilka Eufemios flitigt oevat sig i den aedla
punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjaelp av de insikter han
foervaervat i denna egna art av spadomskonst egentligen ville avlocka
framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller taenkte han
daeroever. Utan att vaecka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
soemnen slutligen oevervaeldigade honom och han gick till vila.

Eufemios fann stoerre noeje i punkteringskonsten aen i avskrivningen av
boecker. Han hade tillbragt sin afton pa ett noejsamt saett och ingalunda
varit