ng du gav mig,
Karmides. Se daer!

Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tararne, som hon icke
laengre kunde bekaempa, hotade att kvaeva hennes roest.

- Rakel, sade Karmides, dina faeders gud ma skada i mitt hjaerta och
doema det! Har jag handlat oraett emot dig, sa ma han straffa mig, sasom
den haemnande raettvisan fordrar! Och om jag synes hard emot dig, sa ma
han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina oenskningar foer
din lycka. Vad skulle jag goera, sedan din fader visat mig tillbaka och
utplanat varje hopp om ditt aegande? Huru borde jag handla, sedan jag
boerjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
foeraeldrar alaegga dig att ur din sjael avlaegsna varje tanke pa Karmides?
Rakel, du skall gloemma mig och ater vara lycklig. En tid skall komma,
da din faders och ditt eget val bestaemmer at dig en make, som aer
vaerdig att aega ditt hjaerta. Vi skola da mahaenda aterse varandra och
paminna oss det foerflutna endast som en droem, blandad av bitterhet och
ljuvhet ...

- Det aer nog, nog, infoell Rakel. Tala icke sa! Du aer en usel troestare,
och dina ord, i staellet foer att lugna mig, bringa min sjael i uppror.
Jag kunde saega dig nagot, som skulle isa ditt blod, men naer jag icke
laengre aeger ditt hjaerta, foersmar jag ditt medlidande och vill icke
tala till ditt samvete.

Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
vagade icke framstaella nagon fraga, vars besvarande kunde sannat hans
aning. Han teg och laet Rakel fortfara:

- Lat oss daerfoer skiljas. Vi hava intet mer att saega varandra. Farvael,
Karmides! Vart sista moete aer slutat.

- Giv mig din hand och lat mig foera dig haerifran, sade Karmides, da
Rakel foerblev daer hon satt.

- Nej, Karmides, laemna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
jag atervaender till mitt hem.

Hon vaende sig bort och lade sloejan oever sitt ansikte.

- Det boerjar regna, sade Karmides. Natten aer mulen och kylig. Jag far
icke laemna dig haer. Lat mig ledsaga dig atminstone till Piraeiska
gatan.

Rakel svarade honom icke.

- Skola vi skiljas pa detta saett? sade Karmides i bedjande ton. Var
skilsmaessa aer noedvaendig, men varfoer goera henne till ett dystert och
nedtryckande minne? Saeg dock till avsked ett ord av foersoning!

- Ma Gud miskunda sig oever oss bada!

- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
hjaertas atervaendande frid och styrka ... Men att laemna d