aegare foer
att styrka mig till vandringen. Jag maste atervaenda till staden,
oaktat det foerdoemda regnet, som faller Olympen och maenniskor till
trots.

Sedan Kimon fatt vad han astundade, svepte han sig i sin mantel,
tackade foer den visade gaestvaenligheten och gick, sedan han lovat att
vid tillfaelle aterkomma och da ytterligare inviga dem i sin filosofis
hemligheter.

Hos flertalet av dem, som ahoert honom, och framfoerallt hos gamle Medes
kvarlaemnade han en dyster, av oro genomtraengd sinnesstaemning.

Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla pa gudars
tillvaro och sjaelens odoedlighet. Han aelskade livet, men hade icke ryst
foer tanken pa doeden, som skulle foera honom till ett baettre land, daer
han finge aterse sin bortgangna maka och sina kaeraste vaenner. Han hade
pa sin hoejd hyst sma betaenkligheter foer den trekaeftade Kerberos, den
trumpne Karon och den straenge domaren Radamantos, betaenkligheter, som
kommo honom att oenska den noedvaendiga resan sa langt som moejligt
uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig aterse
de haedangangne, som han aelskade? Skulle det vitnade skaegget vara--
icke tecken till mognaden foer ett kommande liv--utan foerebudet till
en fullstaendig foerintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan aer
foertaerd? Denna tanke ingav Medes angest.

Hade solen skinit pa himmelen och naturen visat ett glatt anlete,
medan Kimon talade, skulle hans ord mahaenda icke gjort det intryck som
nu, da de understoeddes av skymningen, molnens moerka skridande skaror
och regnets vemodiga sorl. Medes laengtade efter Hermiones hemkomst, ty
han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att
hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med nagra ord av sin
vishet. Han laengtade att komma i grannskapet av hennes lugna vaesen,
under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes oegon,
som ensamma foer sig foerefoello Medes som bevis pa odoedligheten.

Han verkstaellde samma afton sitt beslut. Hermione var faerdig att ga
till vila, naer den gamle portvakten knackade pa doerren till hennes
sovkammare och fragade, om han finge stiga in, emedan han hade nagot
viktigt att spoerja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till
morgondagen.

Hermione laet honom komma. Den gamle slaven tog foertroligt plats
bredvid sin haerskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat
Hermione pa sina knaen, da hon var liten, och var van att av henne
behandlas e