kapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
sig pa filosofien och, som vi hoera, pa den skeptiska.

Naturen och vaenskapen hade gemensamt understoett den gode Kimons
framsteg i filosofien--naturen, vilken, som naemnt, begavat honom med
stark skaeggvaext, och vaenskapen, som i antikvariens person foerlaenat
honom den grova, men hela manteln. Man ma dock icke misstaenka, att det
endast var skaegget och manteln, som gjorde Kimon till taenkare. Han var
aeven hemma i logiken; det var just i ett oegonblick av lutter foervaning
oever Kimons faerdighet att goera de mest utomordentliga hornslut och
krokodilslut, som antikvarien haenfoerdes till sin frikostighet. Manteln
och skaegget voro endast de yttre kaennetecknen, som han anlagt foer att
vinna den aktning, varpa hans personlighet gjorde ansprak.

Kimon var emellertid blygsam nog eller ocksa avundsjuk nog om sin
visdom, foer att icke upptraeda i de offentliga laerosalarne. Han umgicks
ej heller med sina broeder inom vetenskapen, antingen foer det att han
ringaktade dem, eller foer att de icke ville erkaenna honom. Men om
laerosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
matsalarne hos hederliga, foermoegna hantverkare, som hoello nagorlunda
gott bord och brukade draegliga viner. Hos sadana vaerdar staellde han
ingalunda sitt ljus under skaeppan. Han foervanade dem med djupsinnigt
tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgaengliga foer logiken,
sa avtvang han dem voerdnad genom att tala om sin lysande boerd och
foertroliga vaenskap med kejsar Julianus. Kejsaren, foersaekrade han, var
i allmaenhet vaen av filosofer, men foeretraedesvis av filosofen Kimon.
Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gavan, emedan han aelskade
fattigdomen av grundsats och icke ville laemna sina goda vaenner i Aten.

Kimons umgaenge var dock ej helt och hallet inskraenkt till den krets i
samhaellet, som utgjordes av vaelmaende hantverkare. Hoejd oever alla
foerdomar nedlaet han sig a ena sidan, da han naemligen var mycket
hungrig, aenda till slavarne, foeretraedesvis kockarne i foermoegna hus; a
andra sidan var det icke saellsynt, att han sags som gaest hos de unga
epikureerna, ja till och med hos prokonsuln Annaeus Domitius, vid
dennes foertroliga symposier, naer ingen baettre snyltgaest fanns att
tillga, pa vilken saellskapet kunde uttoemma sin lust foer gyckel och
upptag.

Vid sadana tillfaellen visade Kimon