n av denna foervillelse dess klarare
framtraeda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor foer
kristendomens foedselsmaertor; han bad Hermione endast laesa urkunderna,
och hon skulle da inse, att Jesu laera ej aer roten till de kristnes fel
och vaerldens olyckor, utan roten till glaedje och salighet i de
enskildes hjaertan.

Naer Hermione foerebradde de kristne deras foerakt foer maenniskans
skoenhetsdrift och det raseri, varmed de foerstoerde konstens verk,
svarade Teodoros, att da skoenhetsdriften aer av skaparen inplantad i
maenniskorna, sa maste den en gang komma till verksamhet aeven hos
kristianerna.--Foertaeljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
maektig fiendes annalkande kullstoertade sina pelare och minnesvardar
foer att anvaenda dem till skansar? De gjorde det, utan att nagon
foerdenskull har foerebratt dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
konsten, utan endast de tillfaelliga former, vari hon aennu uppenbarar
sig foer deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade pa den
nedgaende solen, som purpurfaergade hav och himmel, naturen, mitt i
vilken vi leva, aer ju en aterglans av Guds skoenhet. Vart vi vaenda vara
blickar, omgivas vi av skoenhet. Maenniskan aer saenkt i ett hav av
skoenhet, och hon maste blunda, om hon ej vill oevervaeldigas. Tror du
da, att skoenheten aer nagot foergaengligt, att spegeln, som sjaelen haller
mot naturen, kan nagonsin slaeppas och krossas som en vanlig spegel?
Nej, spegeln aer sjaelen sjaelv, skoenhetsdriften aer ofoergaenglig, och
foerstoerdes aen allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
foerstoerelsen ett nytt och hoegre framga.

Da Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle atervaenda fran
staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han oenskade Hermione en
god natt och gav sig pa vaeg till Piraeus, otalig att fa hoera utgangen
av arkontvalet.

Underraettelsen om folkfoersamlingens beslut hade redan hunnit sprida
sig i hamnstaden.

- Medborgare, sade Teodoros till den foerste han moette pa gatan. Du har
foermodligen oevervarit folkfoersamlingen?

- Ja.

- Vem aer den nye arkonten?

- Krysanteus aer atervald, svarade mannen harmset.

- Ah, det var en utgang, som jag knappt foermodat.

- Ej heller jag.

- Pa vem roestade du, min vaen?

- Pa Krysanteus.

- Och likvael tillhoer du det andra laegret, savida jag icke misstager
mig.

- Du misstager dig. J