fien har laert mig, att sjaelen ej aer sant
lycklig, foerraen denna aedlaste del av var varelse aer frigjord fran de
band, som inskraenka hennes krafter. Gudstron har laert mig, att en
tidig doed ofta varit fromhetens loen; jag emottager som en ynnest av
gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en
levnad, som hitintills soekt vara dygden och mandomen trogen. Jag
hembaer nu min tacksaegelse till det hoegsta vaesendet, som icke
tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en
sammansvaerjnings dolkar eller en tynande haelsas vedervaerdigheter; men
unnat mig att mitt under vandringen pa en hedrande bana pa ett lysande
och aerofullt saett foerflyttas fran jorden."

Sedan Julianus med lugn roest talat sa, foerdelade han kvarlevorna av
sin foermoegenhet bland sina vaenner. Bland dessa saknade han en vid sin
baedd: faeltherren Anatolios. Da han fragade, varfoer denne icke infunnit
sig foer att emottaga hans farvael, upplystes han, att Anatolios stupat
i drabbningen. Vid detta meddelande framtraengde tarar den doeendes
oegon; men han sansade sig snart och foerebradde milt de naervarande, att
de oeverlaemnade sig at en ohejdad sorg oever bortgangen av en furste,
som snart skulle foerenas med himmelen.

Daerefter vaende sig Julianus till de naervarande filosoferna Priskus och
Maximos, med vilka han underhoell ett samtal om sjaelens odoedlighet till
inemot midnatten, da han uppgav sin ande.

Sadan var ett oegonvittnes skildring av Julianus' doed.

Biskop Petros daeremot, som nagra timmar efter sin frigivelse hade
upptraett pa storkyrkans predikstol foer att med den samlade kristianska
menigheten tacka Gud foer att han borttagit kristendomens fiende fran
jorden--Petros hade redan nu en annan beraettelse faerdig om samma
tilldragelse. Till en boerjan foertalte han de troende, att Julianus'
doed hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och
detta av samma aengel, vars eldlagande spjut hade kastat avfaellingen
till jorden. Da hade Julianus foert handen till sitt sar och kastat av
sitt blod mot himmelen, saegande med dyster harm: Galile, du har
oevervunnit mig! Vidare foersaekrade Petros, att avfaellingen doett under
de foerfaerligaste samvetskval, foerbannande den stund, da han oevergav
den rena homoiusianska bekaennelsen, och likvael ofoermoegen att med sin
otrogna sjael anamma fraelsningen genom Kristus' foertjaenst. Hans doed,
inskaerpte Petros, var ett nytt och oevert