lkfoersamling, som hoells
under stort tillopp savael av kristianer som av den gamla laerans
bekaennare. Dessa senare dolde sin smaerta oever Julianus' doed; foer manga
mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande
fran detta oegonblick var brutet, och att man nu finge tillfaelle att
haemnas den skymf hans oblidkeliga straenghet tillfogat sa manga av
stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med
vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av
Krysanteus' motstandare med anmaerkningar mot det val, varigenom han
stannat i sitt aembete som foerste arkont. Folkfoersamlingen foerklarade
valet olagligt och Krysanteus avsatt fran aembetet.

Underraettelsen om detta beslut framfoerdes till Krysanteus, medan han
delade sina omsorger mellan sin av oedets tunga hand traeffade dotter,
sin svagsinte son och foerberedelserna till svaersonens begravning. Han
emottog nyheten utan sinnesroerelse; men naer budbaeraren bortgatt, foell
en tar pa hans kind, som kanhaenda dock mindre var utpressad av
atenarnes otacksamhet aen av det brev, han hoell i sin hand, fran
Ammianus Marcellinus, vari denne bekraeftade Julianus' doed och
redogjorde foer hans sista stunder.

Den unge hjaeltens doed var vaerdig hans levnad. Under en blodig
drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och
elefantlinjer laenge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade
Julianus, som kaempade i det haeftigaste stridsvimlet, sarats av ett
kastspjut, som intraengde i revbenen och stannade i det inre av levern.
Sedan han foergaeves soekt rycka det doedande vapnet ur saret, hade han
vanmaektig fallit fran haesten och av sin livvakt burits ur striden.

I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
oegonvittne Julianus' sista timmar med samma roerande och hoegtidligt
staemmande faerger som han malat dem i sin historia.

Naer Julianus var buren till sitt taelt och vaknat ur den vanmakt, vari
blodfoerlusten saenkt honom, befallde han fram sin haest och sina vapen.
Det var laekarens sorgliga plikt att underraetta honom, att hans sar var
doedligt och att manga timmar icke aterstode honom att leva. Han
emottog detta budskap med lugn. Det, som nu foeljde, paminde om
Sokrates' sista stunder. "Vaenner och vapenbroeder", sade han till
filosoferna och faeltherrarne, som omgavo hans baedd, "naturen
aterkraever av mig sitt lan, och jag atergiver det med en villig
gaeldenaers hela glaedje. Filoso