tius ridit till sin vaenstra flygel och tilldelat den order att
angripa de upproriskes flank.

Trumpetstoetar ljoedo genom de pa denna sida till daelden foerande passen,
och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns foerfogande, spraengde i
ordnade leder uppfoer sluttningen emot foerhuggningen.

Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo pa de otillgaengliga hoejderna i
bakgrunden, uppgavo ett samfaellt rop av haepnad, naer denne hitintills
osynlige fiende ploetsligt uppenbarade sig i den foerfaerande anblicken
av ett valdsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
vanmaektigt.

Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom faelttecknen--de
gyllene oernarne--som paminde om romerska haestfolket i foerflutna
tider. De barbenta, med laetta harnesk, prydliga hjaelmar och korta
svaerd utrustade ryttarne voro foervandlade till skepnader, hoeljda fran
topp till ta i en vidunderlig jaerndraekt. Det var dessa "jaernpelare"
--sa kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt stoerre
foerfall, vaentade sina segrar i kampen mot perser, goeter och allemanner
eller mot egna undersatar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
faeltherrebana atervunnit sin betydelse foer att i andra haender anyo och
foer arhundraden foerlora den.

I dessa "jaernpelare" haegrade medeltiden.

De anstormande jaernboeljorna broetos dock emot foerhuggningen, varoever
endast nagra fa lyckades sporra sina haestar, medan andra foersoekte
intraenga genom dess tranga, slingrande oeppningar. Lederna rakade i
oordning. Traengsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit oever
foerhuggningen eller fastnat mellan de hopvraekta traedstammarne, sago
sig laemnade utan bistand. Nagra av dem lyckades komma tillbaka till de
sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
voro ett fafaengt vaern mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
pa alla sidor funno sig omgivna.

Annaeus Domitius sag med harm utgangen av en roerelse, av vilken han
vaentat sig en kraftig verkan. Naer han gav befallning till densamma,
hade han blivit oevertalad daertill av rytteriets befaelhavare, en
skrytsam och oevermodig goet, som foersaekrat den med "jaernpelarnes"
egenskaper obekante prokonsuln, att han, den goetiske tribunen, i
spetsen foer sadana krigare tagit foerskansningar, svartillgaengligare aen
denna. Sedan Annaeus Domitius givit luft at sin harm i en stroem av
hedniska eder--och detta vid sidan av den raettrogne biskopen--laet