sade Krysanteus. Teodoros, skynda haerifran och
frambaer till Hermione min haelsning och vaelsignelse!

Krysanteus, som ater stigit till haest, atervaende till den hopploesa
striden. Dess oede var nagra minuter daerefter avgjort. Den lilla
aterstoden av nybyggarne angreps fran bada sidor av Annaeus Domitius'
hela styrka. Under angestskri fran kvinnor och barn sags bergslaetten
oeversvaemmas fran ena sidan av fotfolkets djupa massor, fran den andra
av "jaernpelarnes" skvadroner. Nybyggarnes motstand upploeste sig i
enskilda strider, en mot manga. Mitt i vimlet sags aennu en stund en
ryttare i vit mantel. Annaeus Domitius och Petros igenkaende honom pa
samma gang och sporrade sina haestar emot den punkt, daer han kaempade.
Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln foersvunnit
under jaernboeljorna, och hans blodiga haest galopperade utan herre oever
faeltet.

Krysanteus' lik aterfanns efter stridens slut. Han lag utstraeckt pa
marken med svaerdet i den knutna handen och manteln roedfaergad av blodet
fran hans genomborrade broest. Naer Annaeus Domitius voerdnadsfullt
nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
hans adjutant, satte sin platta fot pa den skoena hjaelteskepnadens
broest och sade:

- Sa trampar kyrkan hedendomens hydra.

SEXTONDE KAPITLET.

Slutet.

En afton, en manad efter faelttaget i Sunion, satt presbytern Eufemios
hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlanga, med
ett gluggfoenster foersedda rum i biskopliga palatset, daer laesaren redan
bevittnat ett samtal dem emellan.

Liksom da maette Petros aeven nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin oedmjuka plats pa en stol vid doerren.

Eufemios' laga panna bildade icke laengre en vitgul, utan en brungul
strimma mellan det svarta harfaestet och de lika svarta oegonbrynen; ty
faelttagets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
framatlutat och hans sma svarta oegon riktade uppat, halvt sloejade av
oegonharen.

Petros' anlete bar en stoltare praegel aen nagonsin. Det lyste av
segervisshet. Foermodligen var nagon av hans vittomfattande
foerhoppningar uppfylld eller pa vaeg att uppfyllas. Den krigiska aera
han inlagt i taget mot kaettarenybygget var vael icke tillraecklig att
astadkomma en sadan verkan, ehuru hon levde pa alla atenska
homoiusianers laeppar.

Naer den del av de kejserliga trupperna, som tillhoerde besaettningen i
Aten, intagade i staden