engslan, jag foerstar icke dina ord.
Varfoer vredgas du pa mig? Aer det daerfoer att mitt hjaerta aer ont? Jag
beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja hoera mig, ty
aenglarne och Guds moder hugna mig med sin asyn och rena mig med sitt
umgaenge. Har icke aeven du, Simon, kaempat med synden, innan du vann den
helighet, som nu omstralar dig? Hav undseende foer min ungdom, fader,
och lat mig vara i ditt grannskap foer att uppbyggas och styrkas av
ditt foeredoeme.

- Himmelen har sjaelv talat, infoell helgonet. Det var mina boener, som
oeppnade hans mun. Askan roet i ditt oera, att du skall draga haerifran,
och blixten hotade att splittra dig, om du aennu vanhelgar detta
staelle. Vad har du haer att skoeta?

- Jag har sagt det, voerdnadsvaerde Simon. Vredgas nu icke laengre.

- Ah, jag kaenner nog ditt uppsat. Du aer hitsaend av din foerbannade
fader foer att noedga mig doe av hunger och toerst. O, jag aer rysligt
hungrig, klagade Simon med jaemrande roest; de fromma och givmilda hava
gloemt den gamle foer att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
ingen laeskar nu min tunga. Alla ga till dig. Ah, ve oever dig,
Filippos!

- Din anklagelse aer oraettvis, fader Simon. Jag noejer mig med ett
broed, och vattnet, som jag dricker, haemtar jag sjaelv ur kaellan.

- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med vaesande roest. Har du
hoert, att man kallar dig den helige?

- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjaelp varda vaerdig att
baera detta namn.

- Men jag saeger dig: ga haerifran! Nu genast skall du ga foer att
aldrig aterkomma. Denna natt aer farlig, Filippos. Himmelen har aennu
icke uttoemt sina blixtar. Akta dig foer min foerbannelse--och foer mina
klor. Med dessa haender har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
klaemma en strupe. Akta din egen!

- 0, min Gud, vad saeger du? Du talar ofoernuft, Simon. Vem saeger du,
att du har strypt?

- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag gloemmer dem
aldrig. Han satt i tornkammaren och laeste, som han plaegade, i Davids
psalmer, naer jag smoeg mig in och strypte honom. Det var en Gudi
behaglig gaerning, som star inskriven vid mitt namn i livsens bok.
Lamaragschugojim. Kaende du Paulos? Nej, nej, du kunde icke kaenna
honom. Du var da ett barn. Den kaetterske patriarken hade hungrat i sex
dagar, naer budet kom, att han skulle doe. Makedonios ville det, och
kejsaren ville det aeven. Makedonios tillfoersaekrade mig himmelens
salighet