er, att Krysanteus var aerkehedningen, antikrists foernaemsta verktyg
och medhjaelpare, ja, aen mer--hans laerare och den som foermatt honom
till avfall fran kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
fasa, kunde han sa mycket mindre foerjaga, som tusen foeremal i hans nya
hem, de vanor, som daer iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
maste paminna honom daerom. Krysanteus och Hermione sago, att dessa
omstaendigheter samverkade till att foerdystra honom och goera honom
otillgaenglig. Krysanteus staellde foerdenskull en saerskild del av huset
till hans foerfogande, laet smycka det med alster av kristlig konst,
skaffade honom homoiusianska tjaenare och foersag honom med en liten
boksamling av kristna foerfattare.

I Teodoros, som ofta besoekte Krysanteus' hus, hoppades denne aega en
vaen, vars umgaenge skulle pa en gang vara Klemens angenaemt och
haelsosamt. Men varje foersoek av Teodoros att naerma sig den unge
foerelaesaren och vinna hans foertroende strandade. Klemens misstaenkte i
honom en foerledare, som iklaett sig skepnaden av en ljusets aengel, och
visste honom bestaemt vara en kaettare, och daertill en kaettare,
farligare aen nagon annan, ty han foernekade kyrkan som hierarkisk
inraettning, foernekade den Helige Ande som en magisk, i
handpalaeggningen verksam kraft, foernekade praesterskapet som ett
saerkilt medlarestand och hade pa senare tider i Aten och dess
omgivning vunnit en maengd anhaengare foer sin farliga laera, vilka samlat
sig omkring honom och bildat en foersamling.

Det enda tvang, som Krysanteus ville palaegga Klemens, var det att icke
plaega vidare umgaenge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
kaerlek och ovillkorlig lydnad.

Klemens besoekte ofta biskopen i faengelset. Krysanteus kaende det
olycksdigra inflytande, som denne utoevade pa hans son, utan att likvael
ana det hela dess vidd. Han befallde, att faengelsedoerren icke vidare
finge oeppnas foer ynglingen, och hoppades daerigenom hava avbrutit
foerbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
hinder foer Klemens att moeta sin fosterfader. Han smoeg naestan varje
natt till fanghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
biktade foer honom och emottog hans vaelsignelse. Petros uppmanade
Klemens att sa ofta som moejligt foernya dessa besoek, emedan de voro
honom en borgen, att fostersonens hjaerta bevarat sig rent fran de