inen. Vad har haent den kvinna, om vilken I
talen, och vart viljen I foera mig?

- Du skall snart fa veta det.

Rabbi Jonas foeljde hopen och ahoerde utan att svara ett ord de
skymford, som regnade oever Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om
hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men
han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.

Naer de anlaent till hamntorget och rabbinen maerkte, att kosan staelldes
till det av facklor upplysta huset foer drunknade, stannade han och
drog djupt efter anden. Han hade berett sig pa ett sorgligt skadespel;
nu gissade han vad som haent.

Emellertid betvang han sin sinnesroerelse och foeljde Myro, som ropade:
kom, kom!

Kort foerut hade en liten bat lagt till vid kajens huvudtrappa nedanfoer
de tva marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom
fran Krysanteus' lantgard, stigit i land daerstaedes.

Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones saellskap med en
lustrodd laengs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden.
Den angenaema faerden, som foerskoenades av de deltagandes glaettighet och
musikens toner, hade dock till slut foerdystrats foer Karmides genom en
syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen
inbillning.

Batfarten hade fran en liten vik, som badade foten av den sluttning,
daer Krysanteus' villa var byggd, blivit utstraeckt till grannskapet av
hamnen. Naer man vaende kring en liten saevomkransad holme, oester om
hamnen, hade Karmides, skadande ut oever den solglittrande vattenytan,
tyckt sig se ur boeljorna uppdyka ett maenniskohuvud, omgivet av langa,
korpsvarta lockar, vars bleka anlete, naer det foer ett oegonblick visade
sig oever det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter.
Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen foersvann
hastigt som den kommit, i skoetet av det proteusartade havet, som
alstrar sa manga underbara bilder.

Karmides foerteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer aen han
haft den. Han vaende sig till Hermione, som satt vid hans sida, foer att
med henne fortsaetta det viskande samtalet om naturens skoenhet, de
gemensamma barndomsminnena och kaerlekens lycka; men orden dogo
smaningom pa hans tunga, och han foersjoenk i en tystnad, som icke var
det lyckliga, droemmande svaermeriets.

Umgaenget med Hermione hade icke foerfelat att utoeva maektigt inflytande
pa Karmides. Han aelskade henne nu med en kaerlek, fri fran