, laemnade Eufemios en dag till Klemens att
avskriva, sedan de bada hade lyckligt slutat avskriften av S: t
Johannes' uppenbarelse.

Eufemios tillade, att boken innehoelle manga nyttiga laerdomar, men att
Klemens skulle taga sig till vara foer att gilla den slutsats, till
vilken hennes foerfattare kommit. Denna slutsats aegde endast giltighet
foer honom sjaelv och hans likar, men icke foer alla, och allra minst foer
dem, vilkas boener till Gud om ett nytt hjaerta blivit hoerda och
uppfyllda.

Med den maerkvaerdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
och, vael ensam i sin kammare, oeppnade han henne och foerdjupade sig i
laesning.

Med flyktigt oega genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
vari foerfattaren omtalade sitt moete och sitt umgaenge med den kvinnliga
anakoreten.

Haer moette honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
faengslade hans oega vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
varje mening.

Klemens hade hoppats att aennu samma dag hava genomlaest det lilla
arbetet foer att, efter vunnen kaennedom om innehallet, redan foeljande
dag boerja avskrivningen.

Nu foerfloet aftonen och natten aenda till morgongryningen under fortsatt
laesning och eftersinnande av det laesta, och Klemens hade aennu icke
hunnit slutet av boken. Han genomlaeste gang efter annan det
ifragavarande kapitlet. Vad som foeregick detta var foer honom
betydelseloest, och vad som efterfoeljde det retade ej mer hans
vetgirighet. Han upptaeckte till sin utomordentliga oeverraskning den
mest slaende likhet mellan sitt foerhallande till Eusebia a ena sidan
och de bada anakoreternas a den andra. Vad de senare upplevat med
varandra, det hade aeven Klemens med Eusebia, dels redan i
verkligheten, dels och aennu mer i de bilder, som de skapat av sitt
tilltaenkta oekenliv. Dessa bikter, boener, andaktsstunder, gemensamma
tarar oever syndaelaendet och gemensamma froejder oever den tillbjudna
naden, dessa kaenslorus, denna mystiska tranad, som foerde kind till
kind och mun till mun, medan sinnet frossade i kaenslor, ditintills
icke erfarna och salunda utan tvivel flutna ur syskonkaerlekens och den
gemensamma andaktens rena kaella--allt detta liknade till sina minsta
drag vad Klemens sjaelv upplevat. Klemens laeste denna framstaellning med
stoersta uppbyggelse och faegnad, emedan han daeri sag ett vittnesboerd,
att hans eget tillstand med dess skiftande kaenslor icke var nagonting
foer honom saerskilt,