l vore att anse som
Kristus' eftertraedare, men beklagade pa samma gang sig sjaelv, sina
medbroeder i aembetet och den atenska foersamlingen, som nu voro
oaterkalleligt doemda att foerlora sin aelskade fader.

Det sag naestan ut, som om Eufemios haft tarar i oegonen. Han fattade
Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade foer
den doedskyla, av vilken hans laeppar moettes.

Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom moeda, och nu
var hans sjael foerdjupad i tankarne pa den makt, som var lagd i hans
hand och om vars inneboende, vaerldstvingande storhet ingen mer aen han
hade en aning.

Sjaelv hade han mer aen en aning daerom. Han kaende denna makt. Han sag
medlen och malet klart foer sina oegon.

Petros oeverskadade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
brutit, fran de dagar, da han hette Simmias och var en foeraktad,
okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, da han med all sin
aerelystnad icke ville byta plats med romerska vaerldens envaldsherre.

Denna blick oever en levnad, som fatt sin riktning av en enda radande
tanke och okuvhigt banat sig vaeg oever avskraeckande hinder emot sitt en
gang faststaellda mal, var visserligen aegnad att uppfylla honom med
stolthet; men vad var denna kaensla, vars foeremal var en aendlig, snart
foersvinnande varelse, mot den rusande tanken pa den makt han ville
utveckla till blomma, det system, han ville skapa av aennu oordnade
elementer, en makt, ett system, som skulle oeverleva honom sjaelv och,
byggt pa den eviga grundvalen av maenniskoslaektets omyndighet, straecka
sin spira oever alla tider!

I denna betraktelse lag foer Petros en demonisk tjusning, som foer en
stund var maektig att avvaenda hans uppmaerksamhet fran de hotande
tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framtraedde slutligen
med en tydlighet och styrka, som traengde sig pa hans medvetande,
loesslet det fran den haenfoerande framtidsbetraktelsen och faeste det vid
det naervarandes verklighet. Petros kaende, huru den hemska doedskylan
mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
foerlamade och kaensloloesa. Han vaende sig till Eufemios och befallde
honom med ord, som hans anstraengning endast kunde giva styrkan av en
viskning, att frambaera en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
att efterkomma befallningen.

Vid skenet av den naermade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
och baevade tillbaka som foer asynen av ett spoe