a och i noedfall laegga jaern i leken mot de
lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han foerbittrades och ville
aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade at sina livkarlar att de
skulle staemma upp sina bergslagssanger. Nu hade han kommit till
eriksfesten och foer att bese det halvfaerdiga byggnadsverk vid amynningen
som var Fulcos lust och sjaelafroejd. Men efter den foerstnaemnda dagen
aemnade han ater saetta sig pa haestryggen eller karmen och uppsoeka en
mindre dyster aengd.

Fulco bodde i en huslaenga vid sidan om kyrkan. Redan foersta gangen Jutta
gick ut ur haerbaerget, fick hon i hans doerr syn pa en liten gosse i groen
kjol, som satt pa troeskeln och oeste snoe med en tennsked. Det lockiga,
rika ljusa haret och kanske ocksa hennes eget hjaerta sade henne genast,
vem han var. Hon skyndade sig fram foerbi de andra nunnorna och omfamnade
honom med en oemhet, som genast gjorde den lille till hennes foertrogna
vaen. Det foervanade ingen, att en from pilgrim smekte ett barn och att
hon sedan under de andra dagarna, sa ofta det blev laegenhet, satt hos
gossen eller varsamt och smajollrande ledde honom fram och tillbaka pa
snoen. Han hade en korg med dockor av tyg och traehaestar, som han raeckte
henne, och ibland foeljde han henne aenda upp pa den stoersta aettehoegen,
daer det var vid utsikt oever slaetten.

En afton i skymningen, naer hon stod med honom vid den soenderfallna
trappan till drotthusets svalgang, kom Valdemar tillbaka fran en utflykt
med sitt hov. Redan pa avstand hoerdes ett glatt sorl. Floejternas och
gigornas toner stego allt tunnare och vassare i rymd oever rymd, som hade
de aldrig mer behoevt saenka sig efter nytt fotfaeste, medan daeremot
trummornas och saeckpipornas bockbraekande fortsatte sin tunga dans pa
jorden. Hur vael kaende hon icke igen, att det var Gistre Haerjanson, som
ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jaegarna med falkar, bagar
och vargnaet.

Valdemar hoell armen om en ung taerna, som han oupphoerligt ropade vid
namn.

--Jag kallar dig Glimma, sade han, daerfoer att det alltid glimmar till i
dina oegon och smycken, naer du taenker pa noejen och dans.

En moerk lock hade halkat fram under hennes ljushariga skoenhetsperuk, som
var instroedd med glitterstoft. Oeronen voro nagot stora och framatboejda
men lika mjaellvita som hennes bara hals, och naglarna pa fingrarna voro
genomskinliga. Pa hakan var en liten grop med ett aerr, och de tunna sma
laepparna voro oepp