g
star haer med mitt brott! Men jag skall foelja dig, Glimma. De skola tro,
att vi ha stulit oss bort samman och skratta at oss pa var rygg. Ingen
skall nagonsin fa veta, hur allt har tillgatt, och min hertig skall
foerakta sin haengivnaste tjaenare. Det aer gott och lugnt sa. Det aer
foersoningen, och jag aer lycklig.

Han kastade sig efter henne och luckan lade sig ned pa sin plats med
samma sjungande knaepp som fran en bagstraeng. Det blev stilla igen, och
de torra loeven dansade pa altaret.

Smaningom boerjade vakterna och smapigorna under spe och kvaevt skratt att
leta efter de foersvunna, och det blev oro i drotthuset. Gistre Haerjanson
var den ende, som soekte pa egen hand. Van som han var att upptaecka spar
i skogarna, igenkaende han snart i snoen nagra maerken efter de spikar, som
Martinus hade under traesulorna foer att de skulle bli tunga. Han foeljde
dem steg foer steg aenda till Den heliga kerubens kapell. Daer stannade han
och stod och laet fingrarna leka pa harpstraengarna, som han brukade, da
han var ensam, utan att raett veta, vad han spelade. En skara av unga
kvinnor drog foerbi ute pa faeltet, men han kunde icke rycka sina tankar
fran kapellet. Han foeljde tonerna och boejde sig at sidorna och talade
halvhoegt till den foersvunne munken, som hade han aennu statt framfoer
honom.

--Jag vet inte, vad som har skett, broder Martinus, och det foerblir vael
alltid en gata. Men naer jag hoerde, vad du mumlade vid salsvaeggen om att
offra dig, maste jag taenka pa en bygdesaegen fran min egen trakt. Du har
aldrig hoert den, broder Martinus. Du har aldrig hoert om en gammal from
predikare, som hette Jakob och som talade mot maenniskornas okloka
laengtan efter loen foer sina gaerningar. Hur olika voro ni inte, du och
han. Irrblosset och stjaernan! Men jag tackar dig, broder Martinus, foer
att jag genom dig lockas att grubbla pa de kringstroedda saegnerna om
honom. Medan jag star haer och spelar, kaenner jag hur de samla sig till
ett klart ljus i mitt hjaerta, och jag skall sprida det ljuset genom att
sjaelv ga ut och predika det bland bade riddare och fattiga. Det skall
bli den forne gycklarens botgoering.

Kvinnorna sago honom oever den rasade muren och sade till varann:--Det aer
likt Valdemars hemska spelman att halla sin andakt vid Den heliga
kerubens kapell.

Sedan taenkte de icke mer pa lekaren utan fortsatte med rask gang framat
mot den nya kyrkan. Andra flockar naermade sig ocksa fran gardarna och
s