r i mina baesta ar. Jag tal knappt laengre
brynjans tryck. Haer nedanfoer det vaenstra revbenet sitter det. Det aer
doeden, som redan spunnit in sin larv i mitt koett.

Han stannade med handen stoedd pa en pelare och vaende sig mot foenstret.

--Har ingen gatt till soemns daer inne i staden? fragade han. Vem aer det,
som aer sa tidigt uppe och sjunger sa bekymmersloest och klingar pa sitt
staed? Aer det sa bratt att smida las och nycklar till min kista? Vem aer
det, som later vaevstoln dunka pa en sa vacker helgdagsmorgon? Vaeva de
redan pa min svepning?

21.

Det skogloesa Visingsoe simmade pa den hoestbla Vaettern som ett skepp, och
skummet slog hoegt upp om foerstammen. De langa plogfarorna liknade
tiljor. Daecket var tomt, som ett daeck brukar vara i hart vaeder. Ibland
blaenkte daer till, som naer en liten fisk efter att ha halkat ur naetet
boerjar kasta sig pa plankan. Det var ett plogblad, som traeffades av en
solstrale. Sjaelva plogkarlarna och deras oek syntes knappt mot den moerka
jorden. Jaegaren pa de avlaegsna bergen vaentade naestan, att ett
scharlakansroett hoevdingasegel skulle springa i hoejden och taga fullt och
foera bort hela synen.

Men det var riddarkonungens och aembetsmannakonungens hemfasta skepp utan
mast. Och i lyftningen akteroever stod hans stenmurade skeppstjaell. Det
var en tung och tornliknande borg med fa och smala vindoegon, och de
branta vaeggarna stupade raett ned i braenningen. Masarna kaempade om de
utkastade smulorna nedanfoer stekarhuset, vagslagen danade, och
grusbaedden utanfoer den hoega stranden var full med naet och uppdragna
batar. Soederut omsloets sjoen av den smalaendska bergskammen. Men at oester,
daer naeckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, broet solen fram
genom morgondimman.

Magnus satt oeverst i tornet med en hammare i vardera handen och slog en
psalm pa ett klockspel, som han hade fatt av en fransk aedling. En
foerhaerjande magerhet kom hans axlar att synas aennu bredare och rakare,
och de svartaktiga oegonen voro insjunkna och glaensande. Han aelskade
toner, saerskilt fran klockor, och var morgon, innan han gick ned i
radssalen, ljoed hans klockspel oever vattnet. Det var tecknet, att han
var uppstigen. Alla, som hade nagot att andraga, skyndade sig da till
sin plats pa baenkarna.

Plagad av sina kroppsliga smaertor, lade han ifran sig hamrarna och
lutade sig en stund i haenderna. Han tyckte, att han hoerde klockklangen
oever sin egen ki