n man och hans hustru
trivsammare och med gladare flit hallit ut i sina sysslor aen de bada
avkomlingarna av vald och vildmark.

--Kaera husbonde, sade hon, naer det skymde och hon sag, att han reste
sig fran arbetet. Fast naetterna blivit ljusa, har jag inte gloemt att
haella tran pa lampan at Sankt Markus. Jag har till och med klaett honom
med friska blommor. Det har varit min lilla kaerlekstjaenst at var
skyddspatron. Foer hans skull behoever du inte oroa dig. Du kan se haer,
hur lampan lyser utanfoer porten.

Gistre tvadde haender och armar och spaende at baeltet.

--Det aer heller inte pa honom, som jag nu taenker. Men jakobsbroederna
skola i natt ha moete. Det aer daerfoer jag maste ga. Sa pass skumt aer det
aenda, att ingen nu laer kaenna igen mig. Du vet, hur jag under dessa ar
har stroevat omkring och predikat och hur vart broedraskap har vuxit. Nu
bestar det inte laengre av bara timmermaen, kyrkspaennare och fattiga.
Sjaelva marsken brukar ibland komma till vara hemliga sammankomster. Och
nu i natt skola vi ga in i kyrkan och tala foer de nya riddarna. Ser du,
daer komma de!

Han pekade utat gatan. De, som naesta dag skulle fa riddarslaget, voro
daer redan pa vaeg fran riddarbadet till gramunkarnas kyrka pa Kedjeskaer.
De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, sa att det laet,
som om de hade gatt barfota. Den foersta av dem var en liten, mycket
spenslig och mycket blek, knappt nioarig gosse med roedaktigt har och
roeda oegonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han
redan fadrens medkonung.

Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och foeljde
efter dem.

Nagra av stadsborna hade gatt upp pa murstaellningarna kring kyrkan at
Sankt Nikolaus. Traeplankorna och timmermasterna lyste friskt och
blaaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt
av staellningar. Vid den kungliga borgen, som med sin vaeldiga kaerna
blickade ned pa kyrkan, reste sig ocksa staellningar med bruntorkade
bjoerkar. Vid norra stadsporten och vid gramunkarnas kyrka var det
staellningar. Och daer Klaras kloster skulle uppfoeras, hade redan en del
virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen.
Sa sag det ut, daer ett nytt rike hoell pa att byggas. Det anvaendbara blev
hugget och tuktat, det odugliga foergjort, och det kom las foer ladorna.
Sankta Klara hade hjaelpt sin skyddsling kung Ladulas, och nu var det
badas segerfest. Fran en predikstol pa